God Jul!

Jaha kära vänner. Så har årets värsta dag löpt förbi! Jag satt med ångest och klappande hjärta och saknade min familj. (Mamma höll mig i handen. Det var tur, men jag får nog erkänna att jag hade taggarna utåt.) Min familj satt och öppnade klappar och mumsade god mat och njöt. Men saknade mig. Utgår jag ifrån. 

Jag förstår inte detta gissel... Ångest av att fira, ångest av att avstå fireriet. Min dröm är att det bara ska gå att flyta med, utan diverse klumpar i magen. 

För mig är julen förknippad med känslan/förnedringen/skammen av att tvingas äta upp likörpralinen ur Alladinasken, för att du bara är sex år och inte kunde tyda krummelurerna på kartongen till bra förhandsinformation för ett barns känsliga smaklökar. Inte för att det har förekommit sen åttiotalet, men känslan är den samma. 

Andra otäcka minnen från jul: sprit som flödar, häx/gnäggande skratt, jämförelse av barn, prestige tävling bland vuxna, ett feltramp/felsägning - skamm, gråtande barn med röda öron, noggranheten med kläder, påpekade om antalet portioner, påpekande om antalet praliner, dricka must tills hela magen bubblar, käka clementiner och vara helt kladdig och inte riktigt veta vad jag ska ta mig för, vara trött men det finns ingen lugn eller skön plats och vara så trött så jag nästan storknar men inte vara hemma och inte veta var jag kan vila...

Ursäkta om jag förstör er underbara helgdag. Men så här känner jag. JAG. Det handlar om mig, och endast om mig. Det är inget jag vill föra vidare på min prins, som ni förstår. Och det är min största lycka att han har en underbar släkt i Gävle som välkomnar oss med öppna famnar och hemkokad godis. Det är min största sorg (en av dem) att jag inte är mogen att ta del av detta mys, men tänker mig att jag med tiden lär mig hantera mina känslor på ett sätt som gör det möjligt för mig att delta, njuta och till och med själv glädja och värma med min blotta närvaro. 

Kära läsare, julen är slut och snart börjar odlingssäsongen...